Det började kl 6 på morgonen måndag morgon 2005. 6 dagar över tiden... Tyckte att det började göra riktigt ont vid 10- tiden och åker upp till Förlossningen. BM undersöker mig och jag är öppen 1 cm. 1 cm!!! Jag börjar gråta, hur fan ska jag klara av det här nu då?!... Vi går ut och går. Hälsar på mamma som då jobbar på BVC. Värkarna kommer tätt och gör såklart ondare och ondare. Vi får åka hem en sväng och Björn gör stuvade makaroner och korv, men kan inte äta. Det blir snabbt värre och jag vill bara tillbaka till Förlossningen och få nåt mot smärtan.
När vi kommer tillbaka så undersöker BM mig igen och det har typ inte hänt nåt! Jag dör tänker jag och gråter igen. Det är fullt också så vi får inget riktigt rum på flera timmar... Jag vill ju bada och få lustgas!
Tillslut kommer vi in på "Lilla Rummet", hoppar i badet men det hjälper inte ett dugg, får nästan panik. Kommer upp i sängen och får nu lustgas:) Hjälper lite, men inte så himla mycket. Vill ha Epidural, men BM säger att det är för tidigt... HJÄLP!
Timmarna går och jag vill fortfarande ha Epidural, skriker och lustgasen är på full effekt. BM undersöker mig och och helt plötsligt är jag öppen 7-8 cm och hon säger- "Nu är det ingen ide´att få någon Epidural, det har gått för långt"! - Jag blir hysterisk och gråter, men jag ville ju ha det! Får det tillslut men det hjälper ju kanske inte så mycket då jag har kommit så långt i processen och snart är det ju dags att krysta. BM som nu tagit över, runt21-22 tiden, är helt underbar och snäll:) Känner mig trygg med henne och hon är lugn. Solveig heter hon... hon försöker hjälpa mig så gott hon kan men jag vill bara ligga på rygg och röra mig så lite som möjligt.
Börjar så krysta runt midnatt tror jag och så kommer han till slut, 00.50, 1 juni 2005. Han vägde 4065 g och var 52 cm lång:) Blond med frisyr och världens sötaste! Det var en jävla pärs och jag var helt förstörd efter denna upplevelse, kunde absolut inte tänka mig att föda fler barn, och så kände jag i flera år efteråt, men nu har ju jag två barn iaf;)
Trodde att du inte kom ihåg någonting!!??
SvaraRaderaDu skulle aldrig i livet ha fler barn, du trodde du höll på dö under förlossningen!
Som tur är så glömmer man smärtan och bara kommer ihåg hur gott dom luktar etc.
Kram från mamma
Känns ju skönt att jag har allt det där härliga framför mig. Haha! ;)
SvaraRadera